Hej!

I hela mitt liv har jag burit på en ensamhet jag inte kan förklara. Jag har alltid saknat den där känslan av att vara sedd och accepterad för den jag är vilket har skapat osäkerhet och en mästerlig förmåga i anpassning. Jag har inga särskilda barndomsminnen som är glada, ej heller särskilt sorgerliga. Jag bara minns att jag kände mig ensam och udda och den känslan har aldrig lämnat mig.

Min kropp känns som ett tomt skal med ett enormt tomrum innuti. Min kropp är pannkakan som jag är vilse i. Och jag vet inte hur jag ska fylla tomrummet. Jag ju vill bli hel, en enhet som fungerar.

Jag är inte särskilt blyg men jag är osäker. Oftast är jag osäker på människors intentioner vilket jag antar är orsaken till min ensamhet. Jag utstrålar motvilja av något slag...tror jag. Även fast det jag allra helst vill är att få vänner.

Omgivningen upplever nog mig som en ambitiös, kreativ och principfast tjej. Jag har svart och morbid bajshumor och har alltid varit uppskattad på jobbet. Sen efter det tar det alltid stopp. Så på fritiden sitter jag mest ensam om jag inte tränar lite eller umgås lite med min kille. Han har en lightvariant av aspergers syndrom vilket föranleder att vi inte kan ses så ofta som jag egentligen skulle vilja. Han förstår mig i min ensamhet, mina knasiga brydderier och allt det som hör till och detta skänker mig en trygghet jag inte känt förrut i kärleksrelationer. Men jag kan inte och vill inte bygga mitt liv kring honom. Jag vill vara självständig och ha ett fungerande socialt liv. Men jag vet inte hur man gör.

Någon som vet?