Hej

Jag heter Malin och bor i närheten av Göteborg. Jag lever med min man och våra fem barn i en alldeles för trång radhuslägenhet. Min äldsta är en flicka och min yngsta är en flicka. Därimellan har jag tre pojkar, som alla tre har diagnos adhd och autism. EN av pojkarna har aspberger och de andra två autism med intellektuella svårigheter, där de går i särskola intigrerad i vanlig skola.

Min äldste pojke går sedan i höstas på en fantastisk skola där han inte behöver känna sig annorlunda, där övriga elever också har någon form av adhd/add/tourettes/aspberger. På skolan går 20 elever fördelade i tre klasser. Han bor på internatet som tillhör skolan mellan måndag och fredag.

Vår familj har gjort en lång resa i ett förändringsarbete över tid. Mycket av vår energi har gått till att få pojkarna att få ett så bra liv som möjligt. Som många andra i vår situation har vi slåtts med myndigheter, skolor och ständigt legat på luren och pratat med lss, soc, polis och liknande.

Detta som vi kallar krig, där man känner att man inte får någon hjälp, gör att det blir stora slitningar och i mitt fall utbränd och uppgiven.

Men sen kommer en vändning då man sitter med de rätta verktygen i sina händer. Då man vänder det negativa till att bli positivt. Då man känner sig priviligerad att ha sådana fantastiska barn, som ger en sådan kraft.

Då man förstår att man måste acceptera sina barn som de är för att få harmoni i sig själv. Möta sin omgivning, som man själv vill bli bemött. Att man inte får någon hjälp när man krigar och skriker. Att jag som förälder själv måste jobba med mitt förändringsarbete för att nå strålande resultat.

Jag känner att jag har väldigt mycket resurser som jag vill dela med mig till andra. Detta har lett till att jag nu utbildar mig till familjestödjare.

På denna sida hoppas jag att komma i kontakt med fler likasinnade och dela erfarenheter.