Är utåt en rolig och riktigt trevlig person med massor av idéer.
Jag har en perfekt liten familj.
Innåt är det en annan 5:a. Har alltid tyckt att jag är annorlunda och inte passar in. Min feghet har nog räddat mig tusen gånger om.
Jag har alltid simmat mot strömmen och ovanför vattenytan.
Nu 40+ börjar min kropp bli trött.

Har sedan våren -11 vänt mig till läkaren pg.av trötthet.
En sömnapné utredning gjordes. I samanband med denna fick jag för första gången känna av klumpen i halsen... Naturligtvis trodde jag att denna var orsaken till mina problem. Den i samanband med avdomnande arm, tryck över bröst, hjärtklappningar m.m Måste ju finnas ett fysiskt fel på mig.... 
En dag på jobbet började jag hyperventilera. Tillbaka till läkaren som efter 12 frågor tyckte att jag led av depresion och skulle träffa en kurator. Varken hon eller jag förstod väl varför.
Hösten fortsatte och tröttheten satt i.
För en tid sedan läste jag en artikel om en kvinna som blivit diagnostiserad ADD sent i livet. Artikeln handlade ju om mig! Jag tog upp detta med läkaren och fick till slut en remiss.
Har nu varit hos Psy 2 gånger och får troligtvis inte någon utredning gjord då jag inte vill dra in min mamma.
Samtidigt känner jag hur jag blir mer och mer trött. Det är nog en depresion jag har trots allt men jag tror att den gundar sig i att jag har ADD. Det är så mycket som kommit upp den senaste tiden. Ju mer frågor jag ställer mig ju mer självklar blir bilden men ett nekande till diagnos är som att få höra att inte bli betrodd. Jag önskar bara kunna få en möjlighet att leva mitt riktiga "jag".
Det tar så enormt mycket energi att hela tiden dölja okunskap och slarv.
Jag måste stå emot min man som blir så arg när jag än en gång inte plockar upp väskan efter mig. Är trött på mina kollegor som suckar bakom min rygg. Är trött på chefen som ställer orimliga krav. Är trött på mina underbara barn som jag tycker pratar för mycket. Är riktigt trött på mitt liv just nu.  Söker efter balans och fick kalla handen.

Nu är jag här hos er.