Gråtit nästan varje dag i månader. Konstant rädsla. Legat ner nästan all tid hemma. Allt annat som skulle ha blivit gjort finns inte. All god vilja som inte ges liv. Ingen nära vän. Pressen i kroppen. Trycket i magen. Hela tiden. Konstant rädsla. Ett helvete. Bilder av död. Ett ickeliv.

Ett brev som skrivits här ifall.

161022, 18.30 --------------------------------------------------- --------------------------------------------------- --------------------------------------------------- Idag igen, har jag tänkt på sättet hur jag inte stöttade och visade förståelse. När det var. Att jag hade sånt agg inom, som kom från andra saker på annat håll. Som jag inte förstått då, hur det påverkade, som jag inte bearbetat då. Som gjorde att jag fick ett sätt som upplevts helt overkligt senare och nu. Hur kunde jag vara så. Även om det varit press om saker, hur kunde jag bli så, och så ogivande. Så nästan outsägligt ont det har gjort och gör. Av allt jag insett, förstått och känt, och i hur ont och ledset det känts, så är det som att hela mitt jag, längtar mest av alłt efter vilja till förlåtelse, för att kunna fungera, få ro och leva, inte bara gör mig men för dom jag också har ansvar för. En sak i allt, att jag fick uppmuntran om min mamma och om att visa henne omtanke och vördnad, men gav inte motsvarande tillbaka. Ja gråtit även för det. Att ha en mamma, att kunna älska och bry sig om, och vara älskad av, är som en av grunderna i livet. Ja även om båda föräldrar. Om nån inte skulle uppleva det som bra om sin mamma och/eller pappa så kan tröstande eller förstående uppmuntran behövas mycket. När jag tänkt mints om det, har jag tänkt på vad jag borde ha sagt och svarat, då. Det gör så ont, tårar. Allt som gjort ont, av att senare och nu ha känt och förstått vilken skada det har gjort på ens förmåga förr att känna, göra och kunna ge rätt, för att det funnits obearbetade saker eller agg inom, mot annat och andra saker. // Som det har varit och är nu har inte gått att leva med. Ligger ner och har ingen ork eller ro. Ångesträdsla dygnet runt, mest i början av dagarna. Magont ofta. Kryper i hela kroppen ständigt. Väldigt dålig sömn. Inte gjort något för mig själv sen början av juli. Rädslan för har varit som att vänta på att livet försvinner. - Men jag vill leva, göra goda och bra saker, kunna jobba och betala skatt, och finnas för .-, . och .---