Jag bor i en by söder om Piteå, med sambo och två söner.

För fem år sedan fick jag diagnosen EDS typ III, eller hypermobilitetssyndrom. Jag har insett hur tur jag haft som fick diagnosen. Många har berättat att de först skeppats omkring av sjukvården mellan olika läkare, fått diverse förklaringar och felaktiga diagnoser i åratal, innan de slutligen hamnat rätt.

Jag har därefter omskolat mig till socionom, eftersom de arbeten jag haft tidigare inte fungerade rent praktiskt för mig. De var allt för fysiskt krävande för att jag skulle kunna arbeta någon längre tid med dem. Exempelvis djurskötare, maskinförare, florist, osv.

Tyvärr inser jag nu att jag nog varit allt för naiv och för hoppfull gällande mitt nya kall. Jag trodde i min enfald att jag nu skulle bli "bra", att jag inte skulle känna av min sjukdom då jag nu har ett mer administrativt arbete. Men icke det. Jag har inte blivit bättre. Smärtan i kroppen (muskler och leder) fortsätter och huvudvärken har inte blivit mindre påtaglig. Detta är för mig nedslående. 

Som tur var är jag en positiv individ i grunden och inser att jag måste anpassa mitt liv och mitt arbete efter mitt mående. Det går emot min personlighet, men jag lär mig, även om det är den hårda vägen. 

Men jag är så lyckligt lottad trots allt! Jag har en fantastisk familj - mina älskade barn, min underbara sambo, mina föräldrar och systrar - som stöttar mig i allt och finns där för mig. Livet är trots min sjukdom helt fantastiskt! Jag saknar ingenting!