flinders
Har nyligen fått diagnosen AD/HD eller ADD, det här är så nytt för mig att jag inte riktigt vet skillnaden än, men jag har för mig att pojkar oftare har AD/HD, h'et står för hyperaktivitet, medan att det för flickor ofta visar sig på andra sätt och att de då inte har den där hyperaktiviteten, vilket gjort att pojkarna får sin diagnos tidigare i livet än vad flickorna oftast får.
Jag skulle vilja dela med mig lite av mina erfarenheter om att vara tjej, eller kvinna,som jag är nu, och få den här diagnosen samt ge sjukvården/psykvården en liten signal om vad de kan göra bättre.
Jag har åkt in och ut på psyk i över tio år, varit på behandlingshem och fått olika diagnoser förut av olika läkare, bla borderline, depression, ätstörningar, psykos. Har haft ständig ångest. Inte förrän nu, 33 år gammal, har jag fått göra en utredning om vad som ligger till grund för den problematik jag haft.
Nu har jag ätit "AD/HD medicin" i ungefär två månader. Mitt liv har förändrats totalt, jag har förändrats. Från att ha varit deprimerad,ångestfylld, självskadande och osocial till att bli social, glad, och vilja leva.
Kan koncetrera mig, göra saker jag inte kunde förut, tex. se på TV, läsa en bok, ha relationer.m.m.
Mitt tankesätt har förändrats, kan mer sätta mig in i hur andra människor har det och hur allt självskadande jag gjort förut har påverkat dem. Hade inte förmågan att se det förut, tyckte jag hade rätten att svälta mig och skära mig - ungefär som att folk har rätt till att röka en cigarett, vilket ju inte heller är hälsosamt... Nu skulle jag inte kunna tänka mig att skära mig, det känns helt fel. Har ju haft ätstörningar i ca 15 år, vilket har gett mig en identitet som ätstörd, och när allt känts som kaos runtomkring mig har maten varit det jag kunnat kontrollera.
Nu har jag en identitetskris- Vem är jag egentligen, hur är jag, vad vill jag med mitt liv? För nu har jag fått möjligheten att skapa ett liv i allt det kaos som har varit.
Jag märkte effekten av ritalinan efter första dagen med medicinen. Det har tagit någon vecka att ställa in rätt dos och att vänja sig vid allt det nya (det har jag inte gjort än), får ta det lungt och inte låta det gå för fort framåt så mitt psyke hänger med.
Önskar att sjukvården gjort utredningen redan då jag började visa tecken på att något inte stämde i mitt liv. Över tio år har gått utan att någon gjort en ordentlig utredning förrän nu. Försöker dock att inte vara bitter utan att se något positivt i det jag gått igenom, kanske kan jag hjälpa någon annan, kanske kan jag påverka så att psykvården blir bättre på att ställa rätt diagnos - det är ju så viktigt. Alla som kommer i kontakt med psyk borde få göra en ordentlig utredning om vad problematiken egentligen beror på. Man ska inte behöva vänta i tio år på det! Både för den enskilde människans skull och för samhällets ekonomi i övrigt. (Kan inte ens föreställa mig hur mycket pengar jag kostat staten under de här tio åren, med inläggningar, terapi och behandlingshem...).
Är förtidspensionär nu pga de problem jag haft, men mitt mål är att äntligen få komma ut i arbetslivet, något jag börjar bli mer och mer säker på att jag faktiskt kommer att klara av tillslut. Och det viktigaste av allt är att jag äntligen har fått ett värdigt liv och mer förståelse för vad allt jag gått igenom egentligen berott på.
MVH Flinders
Jag skulle vilja dela med mig lite av mina erfarenheter om att vara tjej, eller kvinna,som jag är nu, och få den här diagnosen samt ge sjukvården/psykvården en liten signal om vad de kan göra bättre.
Jag har åkt in och ut på psyk i över tio år, varit på behandlingshem och fått olika diagnoser förut av olika läkare, bla borderline, depression, ätstörningar, psykos. Har haft ständig ångest. Inte förrän nu, 33 år gammal, har jag fått göra en utredning om vad som ligger till grund för den problematik jag haft.
Nu har jag ätit "AD/HD medicin" i ungefär två månader. Mitt liv har förändrats totalt, jag har förändrats. Från att ha varit deprimerad,ångestfylld, självskadande och osocial till att bli social, glad, och vilja leva.
Kan koncetrera mig, göra saker jag inte kunde förut, tex. se på TV, läsa en bok, ha relationer.m.m.
Mitt tankesätt har förändrats, kan mer sätta mig in i hur andra människor har det och hur allt självskadande jag gjort förut har påverkat dem. Hade inte förmågan att se det förut, tyckte jag hade rätten att svälta mig och skära mig - ungefär som att folk har rätt till att röka en cigarett, vilket ju inte heller är hälsosamt... Nu skulle jag inte kunna tänka mig att skära mig, det känns helt fel. Har ju haft ätstörningar i ca 15 år, vilket har gett mig en identitet som ätstörd, och när allt känts som kaos runtomkring mig har maten varit det jag kunnat kontrollera.
Nu har jag en identitetskris- Vem är jag egentligen, hur är jag, vad vill jag med mitt liv? För nu har jag fått möjligheten att skapa ett liv i allt det kaos som har varit.
Jag märkte effekten av ritalinan efter första dagen med medicinen. Det har tagit någon vecka att ställa in rätt dos och att vänja sig vid allt det nya (det har jag inte gjort än), får ta det lungt och inte låta det gå för fort framåt så mitt psyke hänger med.
Önskar att sjukvården gjort utredningen redan då jag började visa tecken på att något inte stämde i mitt liv. Över tio år har gått utan att någon gjort en ordentlig utredning förrän nu. Försöker dock att inte vara bitter utan att se något positivt i det jag gått igenom, kanske kan jag hjälpa någon annan, kanske kan jag påverka så att psykvården blir bättre på att ställa rätt diagnos - det är ju så viktigt. Alla som kommer i kontakt med psyk borde få göra en ordentlig utredning om vad problematiken egentligen beror på. Man ska inte behöva vänta i tio år på det! Både för den enskilde människans skull och för samhällets ekonomi i övrigt. (Kan inte ens föreställa mig hur mycket pengar jag kostat staten under de här tio åren, med inläggningar, terapi och behandlingshem...).
Är förtidspensionär nu pga de problem jag haft, men mitt mål är att äntligen få komma ut i arbetslivet, något jag börjar bli mer och mer säker på att jag faktiskt kommer att klara av tillslut. Och det viktigaste av allt är att jag äntligen har fått ett värdigt liv och mer förståelse för vad allt jag gått igenom egentligen berott på.
MVH Flinders
Medlem sedan:
2008-02-07
Antal inloggningar
0
Född
1974
Kön
Kvinna
Skrivna inlägg
0
Skrivna kommentarer
2
Fådda gillningar
0
Senast aktiv:
2020-09-05 03:09