Jag har två vuxna fantastiska flickor, Lina och Amanda. Jag har också tre, snart fyra underbara barnbarn, en pojke på sju år snart, Milo, och hans lillasyster, Stella, som snart blir fem. Det är Linas barn. Amanda har en flicka, Milanda, snart tre år. I januari är det dags för henne att bli storasyster, till en liten pojke. Jag känner mig så rik! Mitt förflutna är brokigt. Livets stormar har satt sina spår, och format mig till den jag är idag. Jag älskar människor, i synnerhet de som vet vad smärta är, de som har kämpat och någonstans ändå funnit styrkan, alltså andra maskrosblommor. Min styrka i livet är Gud. Han är den ende som stått fast, som gett mig ett uns av trygghet. Min andra styrka jag haft i livet har varit min älskade mamma. Hon har varit den enda människan som alltid funnits för mig, trots allt och genom allt. För snart två år sen flyttade hon till himlen efter nio år i sjuksängen som förlamad efter en megastroke. Alla dessa år har tagit musten helt ur mig och den sorg jag bär på efter mammas sjukdom o död har gjort mig sjukare än jag är egentligen. Hoppas få den hjälp jag behöver för att resa mig upp. Jag har ett hopp om en framtid i ljus och glädje. Mina barn o barnbarn och mitt skapande kommer att hjälpa mig hitta livet igen. Och min starka Gudstro ligger som en stark grund imitt liv. Jag upplever att jag succesivt blir en helare människa inombords. Jag har lärt mig, att försonas med mitt förflutna, och att det är vägen till ett helare och sannare liv. Min glädje är familjen och att få sjunga (längesen nu) och skapa. Jag älskar att arbeta med keramik, måla, författa, och tonsätta, möta nya människor, samtala om det viktiga i livet och vara ute i naturen, sitta på bryggan o meta en ljummen sommarkväll och mycket annat. Det värsta jag vet är ytlighet och materialism. Det är jag befriad ifrån. Att beröra och bli berörd är det viktiga. Min tro är hos Jesus. Han har bevisat många gånger för mig att Han lever. Att Han gav sitt liv för mänskligheten trots sin oskuld, det är det allting handlar om, det är korset och Hans försoningsverk där som gör det möjligt för mig att finna Gud. Jag är kristen men är inte trångsynt som många andra kan vara, tack och lov. Jag tror också på att människan är en helhet, att kropp och själ hänger ihop och att vi bör förstå det för att kunna lära känna oss själva och andra människor på rätt sätt, och för att bli hela i vår trasiga värld. Jag jobbar med att leva i nuet, att vara sann mot sig själv, mot alla. Försöker bli bättre på att "Carpe Diem- Fånga dagen" och till och med "Carpe Punktum- Fånga ögonblicket", vara närvarande i mig själv och i mötet med andra människor. Försöker lära mig att leva helt enkelt. Det är inte så lätt om man bara lärt sig överleva, ta sig igenom det hårdaste motstånd, asfalten, växa där ingen näring finns, öknen, och ändå på något sätt lyckats blomma. Det är ett mysterium med en asfaltsblomma, med en maskros. För de flesta är de ett ogräs men jag älskar den, det är jag, och den påminner mig om styrkan som finns inuti, trots allt. Förakta inte asfaltsblomman. Dess livskraft är större än ängens skönaste blomster och vackra som få, inuti. Så du, du som upplever dig själv som en maskros, en som försvinner i mängden och känner dig värdelös, kom ihåg att du är unik, stark och vacker. Låt ingen få dig att tro något annat. Han som skapade liljan har också skapat dig. Maria