En envis smålänning som lyckats överleva ett och annat. Har alltid valt min egen väg och fått dra konsekvenserna av detta, bl a mobbning och ensamhet. Men ju äldre man blir så inser man att den enda vägen är att vara sann mot sig själv. För när allt runtomkring rasar, har man bara sig själv. Och det är inte så "bara".

Lever idag ett "ordnat liv" med bra jobb. För mycket av det goda är aldrig bra och jobbet har nästan knäckt mej ett par gånger.

Saknar dock någon att dela med- och motgångar med. Trodde i många år att det berodde på att det var något fel på mej. Nu vet jag bättre. Men ensamheten kan kännas lika tung för det.