Efter vad som känns som ett helt liv av bantande (är nu 41 år) med alla tänkbara metoder så känns det som om detta är något helt fantastisk.

 Jag får äta allt som är gott och ändå är jag mätt och jag är väldigt glad över att ha fått hjälp att hitta hit av min kompis.  Det känns som om jag äntligen har hittat ett sätt att slippa få diabetes 2 som finns i släkten, kan jag sen gå ner lite av alla mina överviktskilon så blir jag nog lyrisk.

Jag har hållt på i 5 veckor nu och i början var jag väldigt skeptisk och trodde inte att det kunde vara möjligt att äta på detta viset. Jag klev på vågen både morgon och kväll för att kontrollera att jag inte gick upp och döm om min förvåning när jag efter allt frossande ändå gick ner 1,5 kilo första veckan.

Nu när jag känner att jag börjar förstå och ha lite koll på mig själv och kroppens signaler och har läst på om detta en hel massa så har jag också blivit lite lagom förbannad på alla goda råd man får från livsmedelsverket, sjukvården med flera och känner att jag skulle vilja skrika ut att det finns bättre sätt att äta, men när jag tänker efter så är nog det bästa sättet att visa hur bra jag mår och vilka förändringar det har medfört för mig.

Så nu får maken och ungarna lära sig ett nytt sätt att äta, men än så länge så är det ingen som klagar, får bara lite frågor ibland om varför det är bättre att äta så här efter att ha predikat alla år om hur farligt det är med fett osv.

 Jag ser positivt på framtiden!