Tjenare och vad härligt att få deltaga i detta forum. Jag hade en stark osund bindning till mina föräldrar i från födseln till min inre frigörelse som jag påbörjade ( och blir aldrig helt klar ) år 2001 då jag gick in i väggen.

Vid det tillfället hade jag ingen aning om hur min uppväxt hade påverkat och kontollerat alla mina val i vuxen ålder. Genom psykosyntes terapi (Individuellt) och genom ett pilotprojekt för sjukskrivna (grupp) så började jag långsamt och smärtsamt förstå hur det hela hängde ihop. Att jag inte klarade av ensamhet berodde på att jag var livrädd för att bli övergiven.

Många människor slänger sig in i relationer för att fylla sin övergivenhetskänsla och jag tillhörde omedvetandes den kategorin tidigare. En kvinna eller en man ska vara en bonus och inte ett substitut för ensamheten. Att vara förälskad och kär i en situation är långt mer vanligare än att vara kär i en person på riktigt. Det är en stor skillnad men svår att identifiera. Det är så lätt att lura sig själv och fastna i en falsk trygghet som varken utvecklar en själv eller ens partner . Det vi skulle må bra av är att ta mer eget ansvar och återta kontrollen som vi förlorade när vi föddes:)