Är en ganska oerfaren illeruppfödare än så länge. Har dock avlat en del på katter, så reglerna för sundhet, hälsa och gener är nog desamma! Jag vill främja sunthet och hälsa framför utseendedesign. I mitt avelarbete med katter unviker jag helt sk linjeparning, och har samma inställning till linjeavel hos iller.

Ser fram emot att få ha givande diskussioner med alla här, och lära mig mer.

Tycker också att om man håller sig till diskussionen om vad seriös avel betyder för varje uppfödare utan att klanka ner på varann, så har man kommit en bra bit.

För mig har avel alltid handlat om att skapa något vackert. Och då menar jag vacket i både utseende och hälsa. Det finns givetvis en egoistisk sida också, man gör något man själv får tillfredsställelse av. Sedan avlar jag för att sprida glädje till andra, vilket man också mår bra av. Självklart kommer dock sundheten alltid i första rummet.

Jag skulle inte avla om jag inte klarade av att djur faktiskt dör ibland. Då skulle jag ju inte må bra själv av att avla, och jag skulle tycka det var onödigt att dra på sig fler orosmoment i livet när det redan finns tillräckligt att oroa sig för. Många uppfödare beter sig så uppoffrande, åååå, det är så jobbigt att avla, det kostar en massa pengar, det är gravallvarligt och det är absolut förbjudet att tycka att det är roligt.... Så fort ett nytt uppfödarmaterial kommer in i världen, så är det bara fel på allt den personen gör, och det är så fult att vilja ta en kull på sitt djur bara för att man tycker katten är fin. Isället för att säga: "om du ber om råd, så hjälper jag gärna till" så är det: "du är oseriös, huskatter har inget avelsvärde, kastrera omedelbart, du är grunden till allt ont i kattvärlden", osv, osv.

Vi har fått avliva, kattungar har dött, men det kan man inte grubbla på. Förstår att det kan vara oerhört jobbigt att mista ett djur för första gången, men vi är ju människor, och vi vet redan när vi köper ett djur att vi kommer att överleva det. Men jag tror man ska fokusera på det som faktiskt är bra, och inte se problem och oseriösitet i allt och alla. Man påverkar inte människor positivt och får dem att tänka som en själv, genom att bete sig som en arg bannhund. Det blir snarare patetiskt, löjligt och på sätt och vis tragi-komiskt.

Jag kan med stolthet säga att jag påverkat ett flertal nya uppfödare att avla rasrena katter. Inte genom att rabbla SVERAKs regler, eller påpeka vilka fel de gör, eller hur fel de tänker. Jag har bara berättat hur det började för mig, och vad som är riktigt bra med stambokförd, kontrollerad avel. Och sedan har jag sagt, att nu är det er katt, och det är upp till er hur ni vill göra med den. För så är det. När katten är såld, är den inte min längre, även om jag gärna vill hålla kontakten ett tag innan jag "släpper" helt. Sen kan jag skicka ett mail ibland och se hur det går. Jag vet inte en enda som avlar icke-rasrent av mina köpare. De flesta har kastrerat, förstås. Och även om vissa aldrig kan respektera mig som uppfödare(!) så är mina katter friska och fina. Och har sålts till etablerade(respektabla) uppfödare.

Gällande illeruppfödning tänker jag positivt och försöker att ha kul samtidigt. Ja, jag köpte en buriller, men för att fokusera på vad som är bra med det, så är det en hög genonsnittlig livslängd. Mina andra illrar(fick min första när jag var tio)kom direkt från farmen, men de var aldrig bitiga(en av dem markerade inte ens en enda gång)och levde länge. Då, 1985 släpptes illrarna vid 6 veckor. De präglades oerhört på människor, även om jaktinstinkten hela tiden låg nära. Men följde mig som hundar och jag hade aldrig sele ute. De blev på sätt och vis inte självständiga, ville inte/kunde inte leka själva, utan krävde ständig mänsklig kontakt. Och det kan man ju också tycka olika om. Det är bra för egot att ha en iller som alltid vill vara med en, men sämre för den lilla illerns utveckling....

Mina mål är att höja genomsnittsåldern, prägla på både självständighet och människa, sprida glädje och RÄDDA VÄRLDEN!