Har samma uppfattning som alla andra, vad jag kan förstå. Det vore kanske bättre att fråga någon person som känner en att skriva, de vet precis vad man går för.

Jag huserar lite norr om Rättvik. Bor ensam sedan jag blev änka -04, tillsammans med en fyrvägskorsning som heter Pia.

Har varit lite annorlunda sedan jag var barn. På den tiden fanns det inte någon möjlighet att  komma i kontakt med några andra likasinnade. Det var att passa sig så man inte gjorde något som var opassande, för man kunde inte tala om vad man var för människa. Nu sedan datorn gjort sitt intrång har man fått chansen att komma i kontakt med några som är lika tokiga (som man kallades förr )om man nu oförhappandes råkade vräka ur sig fel saker. Nu menar jag "att vara annorluinda. :-)"

Då lärde man sig att hålla truten om saker och ting, vilket många ggr. var ganska så svårt. Men sedan jag gifte mig och flyttade upp hit från Stockholm så har jag kunnat göra vad jag vill, att vara osynlig, om man nu kan kan kalla det så,

  har jag alltid haft så det är inte något nytt precis. Nu bor jag nära naturen och kan härja fritt med mina ritualer både uta och inne. Visst tittar Pia på mig och undrar vad gör käringen nu? En dag kanske även hon vänjer sig, vem vet?

Tänk nu finns det t o m kurser vilket hade varit bra när jag var ung för då hade de varit lite lättare att komma underfund med saker och ting som hände. Tills jag fick reda på att det här var vanligt i min släkt, på mors sida. Det var mycket tissel och tassel innan jag fick vetskap om att vi var som vi var.

Med åren blev det bara värre och värre, så när jag kom till Calif. hittade jag några fler av min sort. Det var mer allmänt där med att vara häxa. Det kändes skönt att kunna vara den man verkligen var. Under tio år fick jag lära mig en hel del, hur man skulle gå tillväga och inte bara går på i ullstrumporna som en vilde, vilket kunde ta´ en ände med förskräckelse. Jag var inte med i någon covern utan vi träffades som vanliga människor. Det som vi stod närmast var kanske mer den celtiska sidan, kanske lite mer likt Pegan´s. Hur som helst tillhörde vi inte någon sort av *Witches" utan kunde ta lite från olika "witchcraft´s "det är lite svårt att förklara men jag tror säkert ni vet vad jag menar.

Så, jag är glad att datorn finns och att andra som är födda med ett - handikapp  -  både kan och vågar komma fram och erkänna sig som häxor. För att inte tala om den hjälp som finns att få genom att skriva och fråga om hjälp. Det är en skön känsla att det nu är OK och att man slipper smyga med allt man gör.