Har i princip alltid haft katt. Redan som väldigt liten fick katten vara min lillebror- hade inga syskon.
Jag bryr mig väldigt mycket om katter och vill förstås deras bästa.
Nu, som 80-åring, har jag hamnat i en ohållbar situation. Skulle adoptera en avlivningshotad katt.
Inga problem. Har nästan alltid hämtat mina katter från katthem och klarat det galant. Min äldsta blev 19 år.
Men, det blev en mardröm. Katten rymde efter två dygn hos mig. Den har installerat sig någonstans i närheten, i skogen. När jag hörde sedan från förra ägaren att de brukade mata katten ute så la jag mat på altanen, bredvid kattluckan . Han kommer och äter regelbundet. Jag skaffade övervakningskamera för att ha lite koll. Han är oerhört aggressiv (läs:rädd) för andra katter. Det var också orsaken till varför han skulle avlivas. Nu har katten alltså varit på altanen runt tre gånger per natt (ibland mer) och ätit. På vintern hade jag en värmedyna som golv och kattmatningen sker under en stol som jag har klätt regntätt året runt. Han kommer troget och jag vet inte var han håller hus under tiden. Han verkar ok på övervakningskameran, men jag har förstås ingen koll på tänder, tassar eller päls i övrigt.
Detta är ohållbart.
Själv är jag kraftigt rörelsehindrad och har ingen möjlighet att fånga eller ta hand om denna katt . Katten behöver fångas och antingen placeras någonstans eller kanske, som den förra värdfamiljen ville - avlivas. Han är nu 6 eller 7 år gammal. Verkar, som sagt, helt frisk, men katter är mästare på att dölja skavanker. Men att låta honom leva som vildkatt i skogen är inte ok.
Detta scenariot hade jag förstås inte i min sinnevärld när jag lovade ta honom under mina vingars beskydd. Katten är försäkrad i Agria, kastrerad och öronmärkt.