I dag har vi (styvdöttrarna) och jag planerat inför minnesstunden. Vårt störsra bekymmer är vad vi ska ha askan i, för så fort man går utanför ramarna så är vissa saker inte så självklara. Vem ska hålla tal? Vad ska vi sjunga? Vi tänkte sjunga Imse Vimse spindel, låter kanske galet men det var den första sången som min man sjöng för mig när jag frågade om han kunde sjunga. Jag har under den här tiden som gått sen min man sommnade in i hemmet ,funnit kraft att orka med i min lust att sjunga. För på något sett så överlever man även om man hade svårt att tro det i morron är det 3 veckor sedan tiden stannade upp och jag hamnade i ett vakum. Börjar så småningom förstå att det är så här det ska vara ett tag en känslomässig berg och dalbana. Första två veckorna var jag speedad och gjorde massor av konstiga saker ,sen slog tröttheten till efter att i flera år ägnat mig åt omsorg och omvårdnad av en annan person, så hade jag plötsligt  tid att tänka på MIG. Konstigt men sannt