Snart 70-årig ”återfallsförbrytare”. Som för många födda i mitten av 50-talet så utgjorde byggandet av plastmodeller en viktig del av livet från 10-årsåldern och framåt. Kvantitet före kvalitet var ledordet. När pojkrumshyllorna var fyllda med mer eller mindre lyckade byggen så skulle rubbet sprängas på ett spektakulärst sätt, påföljande påsk. Tigerskott och kinapuffar apterades på modellerna (mestadels flygplan) med tejp, stubinen antändes och den sista flygturen skedde från den franska balkongdörren på 4:e våningen i Stjärnhusen i Örebro. Vi bodde högt och hade därför en lämplig startbana för dylika försök. Inte alltid uppskattat av föräldrar och grannar. Men på så sätt blev det plats för nya byggen. Efter en paus på 45 år försågs jag med en Airfixbyggsats av en svärson för 10 år sedan. Sedan dess
har jag haft ett eller två projekt ständigt igång. Bygger långsamt nuförtiden. Att bli klar är inte det viktiga, utan att hålla på. Är ganska hjärntrött efter en stroke för ett par år sedan och plastmodellbygge är perfekt återhämtning för en sån som mig. Glad att den här sidan finns, då jag lämnat Facebook för gott för ett par år sedan.