Hej

Jag är en gift kvinna som fyller sextiotre år i år. Jag har tre barn, fem barnbarn och två barnbarnsbarn. Före femtioårsåldern fick jag Typ 2- diabetes. I början räckte det med att vara försiktig med kosten och det vet ju alla vilka råd man får. "Undvik fett och socker. Ät grönsaker och frukt. Köp lightprodukter i stället för feta produkter. Ät regelbundet och motionera."

Visst det försökte jag. Problemet var ju bara att jag jobbade långa arbetsdagar och några mackor blev många gånger räddningen för hjärnan att orka med jobbet. Genom arbetet deltog jag i motionsgrupper och vattenjympa. Problemet var att ingen annan gjorde jobbet åt mig när jag var borta. Papperna fanns kvar. Vårdtagarna behövde utredas och behovsbedömas, så stressen ökade på ännu mera. År tvåtusen, första dagen efter semestern tog det tvärstopp. Kroppen sade ifrån. Med ett blodtryck på 225/125 rasade hela tillvaron. Minnet svek. Blodsockret steg, blodfetterna blev förhöjda och efter några månader fick jag fruktansvärda smärtor i ryggen. Smärtor som jag haft tidigare i mildare form men som alltid hade gått över.  Under två års tid försökte jag återgå till arbetet genom medicinering, att gå på sjukgymnastik, sjukmassage och akupunktur. Då kom nästa käpp i hjulet. År 2002 blev jag påkörd i min bil bakifrån och chansen att gå tillbaka till yrkeslivet sjönk drastiskt. Jag försökte ändå med att arbetspröva men fick ge upp efter några gånger då jag ibland hade så ont att jag behövde hjälp att komma ur sängen.

Med åren har jag blivit sjukpensionär och har haft all tid i världen att ta hand om mig själv. Och jag måste erkänna, sjuksköterska som jag är. Någon bra egenvårdare är jag verkligen inte. Förra månaden åkte jag in på akuten med tryck över bröstet och ett fruktansvärt illamående. Orsaken visade sig vara kärlkramp, vilket jag ju visste, men ignorerade som allting annat.

Min man, som är ungefär ett år äldre än jag, fick jag med mig till doktorn i höstas. Proverna visade att han lever i riskzonen för kärlsjukdomar han också. Och när vi återkom i mitten på februari i år fick vi order att övergå till en diet med så få kolhydrater som möjligt, max 5g/100. Vi kämpar med våra fördomar och mot människor som tycker att detta är vansinne men jag har redan sett på blodsockerkurvan att värdena blivit bättre trots att jag minskat en tablett till kvällen.

Är du i liknande situation?  Kanske kan vi stötta varandra och byta recept.

 Vänligen Moa