Jag är en  44 årg lärare som jobbar 75 % på högstadieskola på orten. Jag är ensamstående med en son på18 som läser på gymnasiet. Bor i mitt älskade hus och har två hundar, två hästar (en shettis och en islandskorsnig som går som promenad häst) och en katt. Mina djur är min fritid trots att jag aldrig mer kan rida "ordentligt" utan får nöja mig med att skritta ut i skogen vilket min sjukgymnast anser är det bäst träningen för mig efter som jag oxå har spondylos på fyra nackkotor...

Vissa dagar är toppen och vissa dagar är rent ut sagt botten... Jag var tidigare en planerande människa som fick spader om jag glömde filofaxen hemma. Hade tusen järn i elden och orkade massor tills en dag jag låg där som en blöt fläck med smärtan som aldrig kom att gå över.

Har varit till massor med läkare som kommit med teorier alltifrån du är fet (vägde 68 kg till 170 cm) ut och motionera så går det över, du är överrörlig,du har en depression, yrkesskada jag var ju frisör och då får man skylla sig själv, lite smärta får man tåla det går över av sig själv. Har tom fått höra att jag är en svbk det vill säga sveda värk och brännkärring osv osv osv.. Jag har känt mig som en simulant och att jag tom innbillar mig all värk eftersom det inte visar nått på proverna.

Provat massor med olika häslokostpreparat, olika träningsmetoder, varit helt  sjukskriven, halvt och en fjärdedel, omskolat mig från mitt gamla jobb (frisör) till lärare, gjort efter konstens alla regler och lytt alla råd man fått under åren. Testat olika sorters sjukgymnastik men ingenting som gör att smärtan går bort.

Två långa förhållanden har kraschat bla pga min fibro som jag inte visste att jag hade då utan bara trodde det var "lathet" eller biter jag ihop så går det över! Vilket det naturligtvis inte gjorde.... Självkänslan från att vara en levnadsglad egenföretagare till en sjukindivid där det inte finns nån riktig bor har gjort att självkänslan slagit i botten vid flera tillfällen.

Jag jobbar ännu med mig själv och att acceptera med att jag inte är som förr att jag faktiskt har en diagnos på en kronisk sjukdom. Jag har jättejobbigt med att förklara för närmaste och på arbetet att jag ibland bara vill vara hemma och ligga och grina i sängen eftersom det gör ont och jag är så trött så det inte går att beskriva... Livskvaliten går i vågor numera, jag känner mig ganska ensam i min fibro kropp stundtals. Jag har inte sörjt klart än att kroppen inte vill det samma som  knoppen!