Hej världen!

Efter ett halvårs regelbundet läsande och tittande här på hemsidan har jag insett att det här är en plats för mig. Ni verkar vara så många engagerade, drivna och omtänksamma människor här och jag behöver definitivt lite hjälp och råd.

Jag är en tjej på 20 som sedan 13års åldern har haft problem med magen till och från. Då från början var det mest smärtor och förstoppning och jag var inne i vårdsvängen ett par gånger men läkarna hittade inget fel på mig. Jag har alltid varit smal och vältränad, motion är en stor del av min uppväxt. För närvarande ca 160 cm lång/ 53 kg

Så småningom blev situationen lite bättre och under några år hade jag bara tillfälliga problem tills allt urartade för drygt ett år sedan. Kolik och knip-attacker, total förstoppning, fruktansvärda smärtor, sjukskriven, sängliggande i flera veckor, in på akuten, oförmögen att arbeta, studera och leva som vanligt. Jag har sedan september förra året med undantag från ett fåtal dagar varit så uppsvälld att jag knappt ser mina fötter. För några veckor sedan var jag hos en specialist och fick diagnosen svår IBS vilket naturligtvis visste men det är tufft att höra eftersom det enda de säger är "du får lära dig att leva med det". 

Jag trodde inte situationen kunde bli värre men tyvärr blev jag efter all matfixering väldigt deprimerad, hamnade i en ond spiral och drogs ner i hetsätningsträsket. Ätstörningarna har hängt över mig hela året och matfixeringen likaså men jag har inte velat erkänna för mig själv eller min omgivning hur illa det är. Hetsätning/beroende av laxermedel/kräkningar har börjat leda till ofrivillig Bulimi och jag är så fruktansvärt rädd för att inte orka tillbaka.

Fick nys om Lchf i januari och även om jag redan då hade undvikit i princip allt vad kolhydrater i form av ris, pasta, potatis och bröd är, kände jag att det var värt att prova Lchf på riktigt. Tyvärr hjälpte det inte särskilt mycket och jag tappade ork och lust efter fem strikta veckor när jag hade gått ned 5 kg och såg ut som ett spöke.

Dock har jag fortsatt att måltidsmässigt äta lchf, det är bara det att jag inte har kunnat låta bli sötsakerna. Under sommaren (som var ensam, jobbig och tung) blev det trösätning och sockerberoende som ledde längre ner i spiralen och till slut kris igen. Nu är jag lite bättre och känner att jag behöver hjälp, motivation och stöd för att ta mig ur det här. Jag tror på att prova Lchf på riktigt, någon som har bra tips på motivationskickar, liknande erfarenheter eller startråd?
Kram/Fia