Kattmoster är jag - sen barnsben.

När jag var liten hade min mormor en katt - en bondkatt, som hette Sessan. Hon fick minst en kull ungar varje sommar, som morfar hade i uppdrag att ta undan. Han grät alltid när han gick iväg, och var mäkta upprörd när han kom tillbaks, grät och svor på att det var sista gången han gjorde nåt sånt. Till sist vägrade han, och Sessan fick behålla sina ungar, och man placerade ut dem på byn i stället.

När jag besökte dem som jag ofta gjorde satt jag med Sessan i garderoben där hon hade ungarna, och hon litade på mej, var aldrig aggressiv eller beskyddande mot ungarna, eftersom hon såg att jag var så försiktig med dem. När morfar sen blev sjuk så låg Sessan på hans mage, värmde honom där cancern smärtade. Hon dog strax efter honom.

Den första egna katt jag hade var en grå långhårig vacker hankatt, en bondkatt som hette Truls. Han var ohyggligt snäll, men eftersom han var utekatt så blev han påkörd av en bil - vi hittade honom stelfrusen i ett dike två veckor senare.

Min andra katt var en kortpälsad ingefärskatt (rödtabby), också en hanne. Han hette Tusse, och var så söt - han kom alltid på inkallning, som en hund rusande med tungan slängande. Även han var utekatt och blev ihjälkörd.

Min tredje och min fjärde var också två bondkatter med suspekt ursprung - de var syskon och oerhört goa katter - Simon Silvertass (helt silvergrå) och Sara Månskära (nattsvart). Inte heller de blev gamla, utekatter som de var. Simon kom hem en gång och hade antagligen blivit sparkad av nån icke-kattälskare så lårbenet var av och han hade inre skador i buken, men var i övrigt helt oskadd. Jag fick lov att ta honom till veterinären och ta bort honom, och som jag grät! Sara Månskära brukade alltid gå med mej till bussen om morgnarna ca 1 km, och sitta där och vänta tills jag åkt, sen gick hon hem igen. En kväll kom hon inte hem, inte heller morgonen därpå. Efter ett par veckors letande och lappuppsättande fick jag höra att några skolbarn hittat en liten svart katt död invid vägen. De hade tagit den med sej till skogen och haft en begravningsceremoni där. Så, det var nog min Sara Månskära...

Sedan blev det tio års kattpaus - nu har jag Blicka och Sting, raggisar som är innekatter och bara får gå ut i sällskap. Inga fler överkörda katter för mig...