Min mamma sa ofta till mig när jag var tonåring att livet börjar vid 40. Inte för att jag tar det bokstavligt, men här står jag idag. Livet har runnit iväg, tiden har gått och det är först nu jag börjar förstå att ingenting spelar någon roll utom det jag har på min insida. Det är ingen liten insikt. Frågan är vad gör man med det? Hur hanterar man det?

Du som tittar in här, är välkommen. Skriv en rad i gästboken, tyck gärna till om saker och ting.