Nyårsafton 1990. Jag och några vänner var och firade nyårsafton i en lägenhet. Det dracks en hel del alkohol. I vissa fall blir människan fundersam,skojig, bråkig, etc av alkohol. Jag blir aldrig bråkig eller stökig .

 Jag satt på en stol mitt i rummet medan de andra festade för fullt. Jag var relativt full men inte såpass så jag inte klarade av det. Tankarna flöt fritt - jag tänkte på min kompis som hade problem med religionssnack. Han snackade alltid om helvetet hit och dit och jag försökte förklara orimligheten i detta. Detta tänkte jag på.

Då kommer plötsligt en "skojsam" stockholmare fram till mig.

- Har du problem eller...

- Nä, sa jag bara

- Jo. nåt är det. Problem med flickvännen eller ...

- Nä

- Säg inte att du är "down"

- Jo, sa jag. På sätt och vis.

- Då har jag ett utmärkt förslag til dig. Ta ett rör Treo och lite mer alkohol och sen är det över. Jag garanterar.

- Vad menar du? Skall jag ta livet av mig för att jag sitter och tänker. Ånä..

_ Ja. det var bara en tanke, sa han och såg min min. Sedan gick han.

Så småningom kom jag hem och var rätt "full". Sedan kom det. Jag skulle motbevisa den där stockholmaren. Tittade i ett skåp och mycket riktigt - ett rör Treo. Jag hällde ut alla tjugo tabletterna på diskbänken och tog fram en skål. Hällde i alla tjugo och fick hålla händerna över skålen för det jäste upp så snabbt. Tog en vinflaska i kylen och drack upp halva flaskan. OBS: Jag var redan relativt "packad". Satte mig vid köksborde och och drack upp allt som fanns i skålen.

Väntade. Tio minuter gick. Jag kände inget.

Tjugo minuter: lätt illamående'

trettio minuter: väldigt illamående - ut i badrummet och kräktes

trettiofem min: kände mig väldigt dåli

fyrtio min: kräktes igen - nu blod

fyrtiofem min: kände en underlig känsla

femtio min: började må allt dåligare

femtiofem min: kanske hade 08-an rätt. Jag fick en obehaglig känsla över hela kroppen och kände ångesten närmade sig.

1 timme: jag var nu så dålig att jag fick panik och sprang ut ur lägenheten.

1,05: sprang upp i igen och ringde ambulansen

1.10: Jag skrek rätt ut i natten. Klockan var väl 5.00 - Jag trodde på stockholmaren.

1.15 Ambulansen körde in mig till Östra Sjukhuset i Göteborg trots att jag skrek i bilen.

In på akuten. Magpumpning. Då hände det. Så plötsligt. Med slang i halsen fick jag plötsigt ingen luft. Jag drog ur slangen och magvätska sprutade på väggen framför mig. Läkaren hörde nödropet. - Vänta här lite ,sa han. Jag satt på en brits ensam och kände något okuvligt, odefinerbart komma inom mig.

Jag kunde inte stå emot. Det var så hemskt så jag sprang rakt mot ett fönster. Kanske det skulle göra så att jag blev medvetslös. Men precis då kommer sex,sju sjukvårdare in och nätt och jämt hinner ta tag i mig innan jag nådde glasrutan. Jag hade mist kontrollen. Det som får människan att inte göra något ohyggligt. Urmänniskan kom upp ur mig och sjukvårdarna slängde jag som vantar över golvet. Jag kände en oerhörd styrka och slängde mig med huvudet före rakt mot golvet. Jag kunde inte tänka klart på grund av sprit, tabletter och tankar som inye var mina egna. Även nu hann de före mig. Alla sex slängde sig över mig och fick med svårighet upp på en brits. Läkaren kommer hastandes och sätter en spruta i armen på mig. Alla gick. Jag kämpade mot det odefenierbara och skrek. - Det hjälper inte! - Läkaren tillbaka: - Du har redan fått så mycket i dig.........

- Jamen, jag känner ingenting av det du gav mig, skrek jag och var nu säker på att jag skulle dö. Läkaren tog ett svårt beslut och gav mig en spruta till och alla stod runtomkring och tittade medan jag ömsom skrek och gnydde.....Och så helt plötsligt kände jag hur allt släppte. JAG FICK TILLBAKA KONTROLLEN ocgh superångesten eller vad det var för någonting släppte undan för undan. Sedan svimmade jag.

Dagen efter låg jag på intensivvårdsavd. med slangar och apparater och annat som mätte mina

värden. Jag vaknade långsamt upp och såg en som jag trodde röd maskin bbredvid sängen. Jag tyckte det var roligt och tog handen in i maskinen(trodde jag) - en hallucination. Läkaren kommer in och frågar hur jag mår. - Jo, det känns rätt bra. Han säger och tittar på mig: - Gör aldrig om detta igen. En Treo till och dina föräldrar hade fått ett tråkigy besked...

Så fick jag min panikångest eller syndrom. Och jag har det fortfarande tjugo år efter den händelsen. Som en av skrivarna skrev. Deyt kan komma närsomhelst. varsomhelst och hursomhelst utan föraning. När man tittar på en rolig film, när man älskar med sin älskade, ja i glada stunder, lyckliga stunder. Detta fenomen tar ingen hänsyn till det. Jag har provat alla antidepressiva medel som finns, dynamisk och kognitiv behandling, hypnos och efter många nej elchock. Men ingenting hjälper. Facket bekostade en resa till Chicago där en känd forskare studerar detta fenomen. Efter att ha provocerat fram ett anfall på kemisk o´väg fick jag detta oerhört hemska anfall igen. Efteråt sa läkarteamet att de aldrig sett en sådan reaktion förut. Inte ens ens de värsta missbrukarna av heroin hade en sån reaktion. Han, den kände visade mig en stapel som gick från 0-100. Han förklade att 100 är värdet när man begår självmord. - Nå, vad hade jag för värde då, frågade jag. Han tittade på mig och visade upp en papperremsa med värdet 92. - Nittiotvå, sa jag på engelska. Men jag har aldrig haft några självmordstankar i hela mitt liv.  

Jag förlorade jobbet, min fru, sedan en flickvän. Dom stod helt enkelt inte ut att se mig helt plötsligt springa upp mitt i natten och springa , ja springa ut där jag bodde. Jag jämförde mig  - själva upplevelsen av ett anfall med en kvinna som ville prata med mig om detta . Hon berättade att hon haft panikångest under ett antal år men blivit botas. När jag hörde orden hon sa om hur hon upplevde själva anfallet undrade jag om vi hade samma "sjukdom". Det lät på mig som lätt rampfeber.

Och så har jag ju jämförelsen. Fysisk smärta kontra så extrem psykisk smärta som jag kan få än idag. Jag fick för fem år sedan mitt första njurstensanfall och har sedan haft två till. Visst, det gjode fruktansvärt ont - fysiskt. Men om jag skulle jämföra ett fullskaligt panikångestanfall i mitt fall med njurstensanfallet . Njurstensanfallet är som en en myra jämfört med en elefant.

De som säger att det kan väl inte vara så hemskt skulle jag gärna höra efteråt om de fick uppleva ett panikafall en minut i högsta fasen. Jag kan garantera att de blivit så chockade efteråt att de sagt förlåt till mig . En minut, obs en minut.

Så, där har ni historen om hur det började och hur det är nu. Det är bätre nu, men fortfaRANDE PLOPPAR DET UPP EN .TVÅ GÅNGER I VECKAN varsomhelst utan föraning. Och helvetet kan inte vara värre. Jag har alltid med mig tabletter i fickan när det kommer. Nackdelen med dom som jag använder är att det tar fyrtio minuter innan de börjar verka - och då kan anfallet redan vara över!!

Jag har anfall från en kvart till 24 timmar. Dom som är en kvart är de som är mest hemska. De andra under längre tid ligger på 50 procentig nivå. De går att hantera - nätt och jämt.

Jag ångrar så idag att jag var så urbota korkad att jag lyssnade på den där 08-an. Det har förstört halva mitt liv med allt vad det innebär och fått diagnosen kronisk panikångestsyndrom. 

Eftersom jag är ny här skall jag försöka hjälpa de av er som inte har sådant som jag har. Jag har några tips som tillochmed hjälper lite mott mitt egna problem.

Det var min historia och jag förväntar mig ingen hjälp - för det finns ingen. Inte 2009 iallafall.

Men jag skall lyssna(läsa) era problem och ge några synpunkter. Det kommer snart när jag läst flera brev och fått mig en uppfattning.

Ha det