Jag är en kvinna på 41 år som lever ensam med min gosse på tretton år, som har epilepsi.Han fick diagnosen runt sex-sju års ålder men har troligen haft det långt tidigare. Han gick igenom neurokirurgi för ca fem månader sedan så nu får vi vänta och se.

Jag är nog en ganska glad människa....men är just nu lite slutkörd över de senaste årens oro och funderingar. Är dock övertygad om att det mesta blir bra till slut....och är det inte bra, så är det inte slut!:)