Jag är 42 år och har 62 års erfarenhet av Aspergers syndrom. Ett av mina barn fick diagnosen för några veckor sedan. Det tog BARA 19 år...

Det tar ett tag för mig att landa i den vetskapen men det har varit en låååång resa såhär långt.

Jag är inte här för att måla upp en melodramatisk bild av mitt liv. Även om den har alla ingredienser för en riktigt hemsk historia. Jag är här för att lära mig mer om de problemen jag fick veta var "normala" när de inte var det... Jag "visste" det men ingen lyssnar på en orolig mamma...

Jag känner att jag vill göra nytta för andra som är/har varit  i samma situation som vår udda-annorlunda-familj och jag delar gärna med mig av mina erfarenher... Men jag vet inte hur ... ÄN... :-)