Jag är 25år, sambo sen några år tillbaka med världens underbaraste man, som står ut med mig och mitt matberoende...

Får hjälp med detta nu av en psykiatriutbildad sjuksköterska som själv varit fast, men idag kan njuta av det hon tycker om. Vilket är min största önskan, att kunna ha ett normalt förhållande till mat, kunna äta god mat och bli mätt.                                                                Börjar mer och mer inse att jag kanske aldrig kommer kunna äta godis, kakor, glass m.m som andra, vilket gör mig ganska ledsen och det känns som om jag förlorar en vän. Denna vän (sockret) har funnits med mig sedan barnsben då både jag själv och omgivningen tröstade mig med godsaker... Ja och som ett resultat av detta begär till allt sött och fett är jag kraftigt överviktig vilket drar ner mig ännu mer och leder til... ja att äta mer!

Hoppas kunna hitta stöd hos alla er härliga själar på forumet!