2-barnsmamma strax över 40 år, på väg att få diagnos efter adhd-utredning, det lutar tydligen åt add men allt går segt och trögt med att få klart diagnosen. Första misstanken om ADD kom i början på 2008 men jag testades först nu i mars 2010 på en vuxenpsykmottagning. Läkaren gick sedan på lång semester och allt stannade av. Nu är det oktober och en ny läkare tror att diagnos snart kan ställas. Ska det vara så och ta sån lång tid? Och vad händer sedan? Jag har en arbetsterapeut men detta är "nytt" för dem menar hon och det enda de verkar kunna erbjuda är medicin när jag frågar efter kunskap. Känner mig vilsen!

Tillägg 29 oktober 2010:

Nu är det klart! Diagnosen är inte längre muntlig utan finns på papper. Jag har ADD! Va? Who could have guessed? 41 år av en känsla av att inte riktigt höra till, att inte riktigt funka, nu vet jag varför! Det känns som att jag äntligen fått kontakt med moderskeppet, livet var inte som jag trodde, det finns en värld med fler såna som mig! Och jag tror faktiskt inte att jag skulle vilja byta!!!

Största förvåningen nu är att det inte finns bättre och tydligare stöd för att gå vidare och ordna upp tillvaron nu när diagnosen är konstaterad. Jag verkar vara hänvisad till Google om jag vill lära mig mer. Konstigt, för det är ju ingen extremt ovanlig, outforskad åkomma jag lider av, man har känt till ADD/ADHD under många år nu och det finns tydligen kunskap och erfarenhet hur man hanterar livet på bästa sätt. Min arbetsterapeut är snäll och go men när jag ställer frågor svarar hon att hon inte vet så mycket. Bättre svar hade varit att "-du, jag vet inte så mycket om det här men jag ska ta reda på vem du kan vända dig till så du kommer vidare!" Kanske hon rentav skulle kunna ta och kompetensutbilda sig lite själv?

Kanske måste det inte vara så att man får allt serverat på silverfat, men bäst för alla, inklusive samhället som jag belastat i många år nu med alla sjukskrivningar, vore ju en sluss till erfaren personal som kan hjälpa till med riktlinjer så jag slipper uppfinna hjulet på egen hand. Jag blir förvånad att allt sköts så ineffektivt och lamt!