Tjenare tjenare!

Mitt namn är Elin, jag är bara 11 år men det är fotograferingen jag fastnat för som mest redan.

Man kan väl inte säga att mitt fotointresse började vid något speciellt tillfälle eller tid, vi har bilder på mig när jag var 2 år - som jag vinglade omkring med en analog kamera utan film och lekte fotograf. Så fotograreringen har liksom alltid funnits där. Jag var 8 år ungefär när jag köpte min första kamera. En från Pentax med 6 megapixlar. Tillslut gick den sönder eftersom att den var med ÖVERALLT! Den största sorgen i ett halvår. För 2 år sedan sålde jag jultidningar och vann en ny kompaktkamera. En till från pentax med 10 megapixlar. Den lever fortfarande men hos mig kompis ^^. Den fotade jag mycket utomhus med, det blev jätte fina färger. Jag kunde inget om kameror, utan bara fotograferade som om det var sista gången i livet. Blommor och djur var det som gällde. En dag när kameran hade laddat ur och jag var desperat efter att få fotografera så testade jag familjekameran. En väldigt bra kompaktkamera. Till min stora besvikelse så gick det inte att så fina blombilder med den. Så jag testade att trycka på den lilla "blomknappen" (markro) opch tesade på nytt. Jag blev helt häpen...  Det blev den finaste bild jag tagit någonsin (då alltså). Jag rusade ut och började fotografera. Det var där allt började, min stora kärlek till fotografering började. Jag började springa hem från skolan för att kunna fotografera, drömde på lektionerna om hur det var att hålla kameran i handen och höra det lilla härliga klicket när bländaren stängdes. Jag började ta reda på fakta om fotografering, läsa olika bloggar. När jag hållt på såhär i några månader kom pappa hem från jobbet en dag. Han hade en pressent åt mig. Det var en kamera, en Canon IXUS 105. Jag blev så fruktansvärt glad så jag började fotogafera dubbelt så mycket.

En dag när jag var hos min moster så kom jag på att jag hade ett minne från att min kusin hade en systemkamera. Jag frågade henne om hon visste var den var och det visste hon. Jag fick låna den och det var det roligaste jag gjort tror jag (det var en Nikon D40). Lyckan som spred sig i skroppen var oslagbar. Jag lånade hem den ett par gånger, men en gång blev det VÄLDIGT länge (över två månader). Han beslöt sig för att han ville sälja den. Jag slog till. Jag hade gått och sparat länge länge till något liknande. Även om jag hade kollat in lite bättre kameror, och var inte hundraprocent säker så slog jag till. Betalningen skedde faktiskt bara för 4 dagar sedan (12 okt 2010). Nu har jag ju fotograferat med den i ungefär 3 månader. Så sent som idag så satt jag och var helt förstörd över att jag köpt den. Jag vill ju inte ha den! Om jag hade fått välja bland vilken kamera som helst vill jag ju ha en Canon eos 400d. Jag har nu kommit fram till att den dag jag bara saknar 1500 kronor till 400d säljer jag min d40. Och min resa igenom fotograferingen kan börja på riktigt!