Arkitektur studerande från Lund som jobbar för Kattjouren sedan HT 2010.

Otroligt rörande dikt som talar för sig själv: detta är varför jag kämpar för de utan röst!

...stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast den hemlösa katten är vaken.

Kissen fryser och hungrar utanför stängda dörrar. Drömmer om sommaren som var, med ljumma vindar, kärlek och gott om mat. När hösten kom var han plötsligt ensam kvar. Bortglömd, ratad och inte längre matad.   

Ingen bryr sig om kissen mera, ett öde som delas av många flera. Detta är dock en klen tröst för den som inte har någon röst.

Kissen känner hur krafterna tryter, men inom sig är han ett lejon som ryter. Hör mig, se mig och låt mig få leva! Varför skulle jag födas för att sedan bara dödas?  Det är inte rätt att bli lämnad åt sitt eget öde och borde inte få vara så lätt. Varför skyddar mig inte lagen från den yttersta dagen?

Kissen går mot sitt grymma slut, matte och husse borde veta hut. När morgonen randas finns bara spåren kvar från en namnlös kisse som slutat att andas.