Hejsan!

Vem är jag?

En singel kvinna på 45 år från Stockholm som inte bara känner sig ensam, jag ÄR en mycket ensam person. Jag har inga vänner överhuvudtaget. Jag har inga psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar som kanske skulle kunna vara en bidragande orsak/förklaring till min ensamhet.

På jobbet och i andra sammanhang tror jag inte att jag uppfattas som en tjej utan vänner. Jag känner mig väldigt uppskattad på arbetet och är nog lite av en frontfigur som syns och hörs mest i diskussioner. Jag skrattar och spexar till det allt som oftast och får ofta feedback för min lättsamma och humoristiska personlighet.

MEN jag har alltså denna "hemlighet", så djupt och väl dold för omvärlden.

Jag har två pojkar som är i övre tonåren nu. Dom är naturligtvis min stora stolthet, dom är så fina. Dom frigörs sig mer och mer och snart är min tid som mamma till hemmaboende barn slut.

Det blir mer och mer uppenbart att så här kan jag inte leva längre. Vad gör jag när mina barn flyttar? Då blir jag helt ensam på fritiden! Ingen som vrider om nyckeln i dörren, ingen som frågar: Vad blir det för mat?

Kärleksrelationer har jag haft, har aldrig haft några problem att få till dejter, eller bli tillsammans med någon. Det är inte där mitt problem ligger egentligen. Men när jag har en relation har jag ändå väldigt svårt att prata om och "erkänna" min ensamhet. Det perfekta vore ju att träffa någon som är i en liknande situation för att slippa förklara.

Vad jag mest av allt önskar mig är en vännina som är lika ensam som jag. :)