Som liten kallades jag dunderklumpen, som vuxen kallar jag mig själv för en glad tjockis!

Under mina 39 år har jag givetvis avverkat alla former av dieter och givetvis misslyckades alla. Eftersom jag hör till den lata typen så har jag valt att acceptera mig själv som jag är.

Min övervikt har faktiskt inte varit något jätteproblem. Det jobbigaste med alla fladdrande kilon har varit att det är stört omöjligt att hitta några snygga kläder. Standarduniformen är jeans och tröja och det vore jätteroligt att kunna sätta på sig något riktigt snyggt någon gång!

Genom att jag accepterat min övervikt har jag bara lallat på och sanningens minut kom inte förrän blodtrycket började skena. Piller!! Sen så började jag att känna av mina knän. Sen så började maken på att tjata om barn. Jag insåg att det skulle vara en omöjlighet för min kropp att vara gravid.

Med de här sakerna i bakhuvudet började jag inse att nu är det dags att göra någonting. Men vad? Jag la helt ner att sätta mig på svältkost för det vet jag inte fungerar. Visst, jag har slarvat med maten, visst jag har frossat - MEN, så fet och dålig mat har jag faktiskt inte ätit. Så gissa om jag undrat varför jag bara går upp och upp när jag äter enligt tallriksmodell, undviker fett och frossar i frukt?

Av någon anledning, det var inte ett medvetet val (jag tror min kropp intuitivt började tala om för mig vad jag skulle äta), började jag känna ett sug efter parmesan, italiensk skinka och glass när det var dags för fredagsmyset. Väck med chips, ostbågar och smågodis! Jag började dessutom att äta mer och på bestämda tider. Jag insåg att jag ställt in mig på svält med det lilla jag åt. Den lilla förändringen gjorde att jag tappade från 156 kilo till 145,2 på ett år! Minimalt, men en stor seger för mig!

(Det tråkiga var förstås att jag har haft konstant dåligt samvete över all fet parmesan som jag stoppat i mig. Det gick så långt att jag började dra ner och fann mig själv stå vid ostdisken med gråten i halsen, jag vill ha MER PARMESAN!!)

När jag dessutom började dra ner lite på all satans pasta som jag tvingat i mig började det gå upp ett litet, litet ljus att kanske det här kunde vara något, men nä... För man måste ju äta potatis, ris eller pasta till maten. Om jag, som inte är speciellt förtjust i detta, någon gång valt bort potatisen har omgivningen tittat på mig som om jag var en bortskämd unge som bara ville ha det "gottaste". Och tallriksmodellen är ju rätt, det vet ju alla.

När en kollega började rasa i vikt frågade jag henne vad och HUR har hon gjort för att rasa så mycket i vikt? LCHF var svaret!

Jag kastade mig ut på nätet och hjälp, jag har nästan gråtit av lycka att jag upptäckt det här, för mig nya kosthållning! Jag har hittat hem!

Äntligen kan jag med gott samvete kasta bort all musli, pasta, ris och potatis (mat som jag aldrig riktigt gillat om den inte varit friterad i massor av olja!) och byta ut den mot kött, ägg, grädde och fett, fett, fett!

Ja, jag är i himmelriket!

Det enda som gör mig riktigt ledsen när jag sitter på mina små fettmoln, är att jag känner mig lurad av läkare och myndigheter. De som ska veta bäst vad som är rätt och riktigt för mig och mina kollegor i samhällskollektivet. Lurad och besviken är ordet.

Jag kommer garanterat att dra mitt strå till stacken när det gäller att sprida ordet om kolhydratmyten!

So, here we go!

/Anna